Hos Vicky
Det tar en stund innan Knapran och Albert har samlat tillräckligt med mod för att ringa på Vickys dörr. De har stått på trappan utanför så länge att Alberts nästipp är alldeles vit och Knaprans tår tappat känseln.
- Vi måste. Nu ringer jag på helt enkelt, säger Knapran och sätter fingret på dörrklockan. Albert står tyst bredvid och har den stora julklappssäcken lutad mot sig.
Det tar inte lång tid innan Vicky öppnar. Hon ser förvånad ut och tittar först på Knapran. Sedan på Albert. Till sist på julklappssäcken.
- Kan vi komma in? frågar Knapran. Hon ser lite arg ut tycker Albert. Det kan man se på hur hon rynkar pannan. Man kan också höra att hennes röst förändras. Som stål, tänker Albert.
- Visst, säger Vicky tveksamt och släpper in Albert, Knapran och säcken i hallen.